Torslundaplåten och berserkerna vid Hafrsfjord

Haraldskvädet och slaget vid Hafrsfjord

Det finns flera fornnordiska litterära källor om slaget vid Hafrsfjord (ca 870), inklusive detaljerade prosaberättelser som den i Snorri Sturlusons Heimskringla (ca 1220). Dessa texter skrevs dock flera århundraden efter den historiska händelsen och anses därför otillförlitliga. Det tidigaste litterära vittnesmålet om detta avgörande slag i den norska historien är skaldedikten Haraldskvæði, en lovsång till kung Harald Hårfagre. Denna text, som består av 23 strofer, sattes dock först av 1800-talsforskare samman av textfragment som hade överlevt separat i olika medeltida manuskript. År 1886 publicerades den för första gången under den moderna titeln Haraldskvæði (ʻKvädet om Haraldʼ). Forskare har diskuterat strofernas ursprungliga tillhörighet, deras anordning och deras datering. I de medeltida handskrifterna tillskrivs stroferna till kung Haralds hovdiktare, Þorbjörn hornklofi eller Þjóðólfr ór Hvíni.
Dikten börjar med en mytisk ramhandling, ett samtal mellan en korp och en valkyria, vilket är anledningen till att dikten också kallas Hrafnsmál (ʻKorpens talʼ). Korpen har just återvänt från slaget vid Hafrsfjorden, där den har ätit sig mätt på de stupade krigarnas lik. Han berömmer kung Harald och berättar för valkyrian om hur striderna har gått. Forskarna är överens om att åtminstone denna del av dikten skrevs strax efter slaget, dvs. i slutet av 800-talet. Detta gör Haraldskvæði till den enda samtida källan till slaget vid Hafrsfjord och därför till en källa av särskilt historiskt värde.

Haraldskvädet och djurkrigarna

Haraldskvæði är inte bara den tidigaste textkällan om slaget vid Hafrsfjord, utan också den första text som vi känner till som nämner vikingatidens beryktade vilda krigare som kallas berserkir eller úlfheðnar. De kämpar på Haralds sida i det avgörande slaget och träder här för första gången in på den litteraturhistoriska scenen. Dikten innehåller tre strofer som berättar om de vilda krigarna i Haralds armé. Strof 8 kan hänföras till den del av dikten som är daterad till slutet av 800-talet, medan det råder oenighet om huruvida stroferna 20–21 också hör till denna period eller snarare till 1100-talet.

Etymologin och betydelsen av termen berserkir är oklar. Det finns två möjligheter. Antingen betyder det ʻbjörnskjortaʼ eller ʻbarkskjortaʼ. Det sistnämnda skulle innebära att dessa kämpar gick ut i strid bara med en skjorta, dvs. utan rustning, eller till och med nakna. Föreställningen om krigaren i björnskinn, som också är utbredd i populärmedia idag, är därför möjligen felaktig. När det gäller úlfheðnar är fallet däremot helt klart. Ordet betyder ʻvargskinnbärareʼ, vilket betyder att de kämpar i vargpäls. Det är fortfarande oklart om de båda termerna benämner olika typer av djurkrigare (björnkrigare och vargkrigare) eller om de benämner samma personer, dvs. kämpar som går i strid endast klädd i ett vargskinn, men i övrigt obepansrade eller nakna.

Frågan om autenticiteten

Autenticiteten och historiciteten av bärsärkarstroferna i Haraldskvæði och därmed den verkliga existensen av djurkrigare under vikingatiden har dock ifrågasatts. Här bör särskilt nämnas den tyska forskaren Klaus von See, som anser att bärsärkarna i strof 8 är en ren uppfinning av skalden Þorbjörn hornklofi och att stroferna 20–21 är ett senare tillägg som inspirerats av strof 8. Enligt von See går alla senare omnämnanden och beskrivningar av bärsärkarna i den fornnordiska litteraturen tillbaka till “fantasiordet” berserkir i strof 8 i Haraldskvæði och har inget som helst historiskt värde. Är bärsärkarna alltså bara en uppfinning av en enskild diktare som blev ett litterärt motiv? Den mer detaljerade fornnordiska skriftliga traditionen om bärsärkarna börjar faktiskt inte förrän på 1100-talet. Den verkar åtminstone delvis vara beroende av Haraldskvæði och har ibland sagolika drag.
Av dessa anledningar tvivlar vissa forskare fortfarande på att skaldediktens berserkir och úlfheðnar verkligen existerade. Denna skepsis grundar sig inte minst på politiska förutsättningar. Den österrikiske germanisten Otto Höfler, som gjorde grundläggande forskning i denna fråga på 1930-talet, var nationalsocialist och hans arbete är därför kontroversiellt. Källorna talar dock för att de nämnda stroferna i Haraldskvæði är baserade på historiska fakta. Förutom ett antal andra indikationer som inte kan diskuteras i detalj här, är det framför allt tidiga bildframställningar som stöder den skaldepoesins utsagor.

Torslundaplåten

Bildmonument från merovinger- och vikingatiden spelar en central roll i frågan om sanningshalten av bärsärkarstroferna i Haraldskvæði och den verkliga existensen av djurkrigare i norr. I likhet med Haraldskvæði är de också att betrakta som primärkällor. Den viktigaste är den bronsgjutna matrisen från Torslunda på Öland i Sverige (fig. 1).

Den användes för att tillverka tunna, präglade bronsbleck (pressbleck) som monterades på krigarhövdingarnas ceremoniella hjälmar under merovingertiden (vendeltiden i Sverige). Originalet av denna stans finns på Statens Historiska Museum i Stockholm. För utställningen på Arkeologiska Museet i Stavanger i samband med Rikssamlingsjubileet var det möjligt att låna en kopia av fyndet från Römisch-Germanisches Zentralmuseum i Mainz i Tyskland. Matrisen från Torslunda hittades i en stenhög redan på 1800-talet. Den är från slutet av 500-talet eller runt 600 e.Kr.

På Torslundamatrisen visas en krigare med en märklig huvudbonad, kanske en hjälm, från vilken två horn som slutar i fågelhuvuden utgår. Med två spjut i händerna och ett svärd på axelremmen är han avbildad som om han springer, hoppar eller dansar. Han följs av en krigare med varg- eller hundhuvud som håller ett spjut i ena handen och drar ett svärd ur skidan med den andra. Detta är troligen en man som bär ett vargskinn eller en vargmask, dvs. en djurkrigare, vilket nämns tre århundraden senare av Haraldskvæði-diktaren.

Krigaren med den hornade hjälmen är ett vanligt bildmotiv under merovinger- och vikingatiden, vilket kan associeras med den fornnordiska guden Óðinn. På Torslundamatrisen verkar han till och med vara avbildad med ett öga. Detaljerade tekniska undersökningar har visat att ett av ögonen avsiktligt slagits ut med en mejsel. Enögdheten är ett karakteristiskt drag för guden Óðinn, som redan finns i den tidiga skaldepoesin.

Ett nära förhållande mellan Óðinn och de vilda djurkrigarna finns också påvisat i den fornnordiska litteraturen. Islänningen Snorri Sturluson skriver i sin Ynglinga saga (ca 1230): ʻ[…] hans [Óðins] män gick utan ringbrynja och var vilda som hundar och vargar, de bet i sina sköldar och var starka som björnar och tjurar. De dödade människor och varken eld eller stål kunde skada dem. Detta kallades bärsärkagångenʼ ([…] en hans [Óðins] menn fóru brynjulausir ok váru galnir sem hundar eða vargar, bitu í skjöldu sína, váru sterkir sem birnir eða griðungar. Þeir drápu mannfólkit, en hvártki eldr né járn orti á þá. Þat er kallaðr berserksgangr). Det faktum att berserkir och úlfheðnar, som tycks angripa som om de vore i ett rus, anses vara anhängare av guden Óðinn har att göra med hans roll som gud för extas och raseri. Gudens namn Óðinn betyder ʻden rasandeʼ. Även den tyske författaren Adam von Bremen skrev i sin bok om ärkestiftet Hamburgs historia runt 1075: Wodan id est furor ʻWodan (= Óðinn), det är raseri

Särskilt intressant i detta sammanhang är dikten Háleygjatal av den norske skalden Eyvindr Finnsson skáldaspillir, som skrevs redan under 900-talet. Den sjätte strofen i denna dikt läses nästan som en bildbeskrivning till Torslundaplåten. Där står att en krigare bar ʻHrísgrísnirs grå skjorta (dvs. ett vargskinn) i den Enögdes väder (dvs. i strid)ʼ (Ok sá halr / at Hǫ́ars veðri / hǫsvan serk / hrísgrisnis bar).

Andra bildframställningar

Förutom Torslundamatrisen finns det ett antal andra avbildningar av djurkrigare. Det material som diskuteras i detta sammanhang sträcker sig från antiken till den sena vikingatiden. Mycket av det är dock osäkert. Relevant är en grupp representationer från merovinger- och vikingatiden som kommer från Sverige och Norge men också från England och södra Tyskland. Dessa inkluderar vargkrigarna på den alamanniska svärdskeden från Gutenstein-Sigmaringen, Baden-Württemberg (600-talet eller omkring 700 e.Kr.) (fig. 2), det alamanniska pressblecket från Obrigheim i distriktet Bad-Dürkheim i Rheinland-Pfalz (mitten av 600-talet) (fig. 3), en pressbleckmatris från Fen Drayton i Cambridgeshire (600-talet) (fig. 4) och en liten människofigur i brons från Ekhammar i Uppland (800–1000-talet) (fig. 5). Djurkrigarna på bonaderna från båtgraven i Oseberg (834 e.Kr.) hör också till detta sammanhang (fig. 6). Tillsammans med en krigare med hornhjälm (Óðinn?) kan man se fyra beväpnade krigare i långa kläder med djurmasker. De liknar delvis fåglar, delvis vildsvin eller rovdjur.

Det är närliggande att de bilder som nämns här har ett samband med de úlfheðnar som nämns i Haraldskvæði. Bilderna tycks alltså bekräfta sanningen i den skaldedikten. De vittnar uppenbarligen inte bara om kultens ålder, utan också om dess spridning inom den germanskspråkiga världen. Det informativa värdet av detta källmaterial har dock också ifrågasatts, delvis med liknande intentioner som i fallet med bärsärkarstroferna i Haraldskvæði.
Kritikerna säger att en tolkning av bilderna på grundval av dikten är i grunden problematisk, eftersom föremålen är mycket äldre än de (påstått osannolika) bärsärkarstroferna i Haraldskvæði. Denna invändning är inte helt korrekt, eftersom åtminstone figurinen från Ekhamar och bonaden från Oseberg är från vikingatiden. Dessutom, säger kritikerna, är det fortfarande osäkert om bilderna föreställer människor i djurförklädnad eller människor som förvandlats till djur eller blandade varelser och därmed mytiska idéer som inte säger något om djurkrigare i verkligheten. Detta motargument håller inte heller, eftersom det på Torslunda- och Fen Drayton-matriserna tydligt syns att en svans hänger ner från krigarens rock. Det är utan tvekan en förklädnad, ett plagg av djurskinn. Man har också försökt hitta paralleller i medelhavskonsten och den kristna konsten för att förklara de krigiska bilderna från Torslunda, Fen Drayton, Obrigheim och Gutenstein som nordiska eller alamanska imitationer av utländska bildmotiv. Gladiatorer eller den romerska arméns fältteckenbärare (signifer), som var prydda med djurskinn, och även hundhövdade figurer som den egyptiska guden Anubis och Sankt Christophorus har åberopats som argument för denna ståndpunkt.

Allt detta är inte särskilt övertygande och kan bara beskrivas som tendentiöst. Utländska influenser och imitation, vidareutveckling och omtolkning av sydliga förebilder är visserligen karakteristiska för den germanska konsten men i det aktuella fallet är de paralleller som diskuteras dock alltför långsökta och olämpliga. De alternativa förklaringarna och avledningarna är åtminstone mindre troliga än antagandet att krigare klädda i djurskinn faktiskt existerade i norr och att både Haraldskvæði och de konstverk som nämns ovan hänvisar till dem. Man måste dock konstatera att de nämnda bildmonumenten från Sydtyskland tydligt kan spåras tillbaka till skandinaviska bildmodeller, utan att man behöver utgå från en djurkrigarkult också bland alamannerna.

Berserkerna och rikssamlingen

Om man vill förneka den verkliga existensen av djurkrigare i norr måste man å ena sidan anta att Haraldskvæði-diktaren uppfann bärsärkarna och vargkrigarna i slutet av 800-talet, en uppfinning som senare författare tog upp och byggde ut. Dessutom måste man anta att vargkrigaren från Torslunda och hans släktingar inte har någon som helst koppling till den fornnordiska litterära traditionen utan efterliknar utländska, sydliga bildtraditioner som inte har något att göra med den skandinaviska kulturen. Detta låter allt annat än troligt. I bästa fall skulle det vara tänkbart att både de skaldestroferna och bilderna hänvisar till ett fiktivt berättarmotiv som är utbrett i det germanska språkområdet, men som inte har någon bakgrund i verkligheten. Inte ens denna förklaring är riktigt övertygande. Ytterligare indicier, särskilt paralleller från andra antika kulturer där det finns jämförbara djurkrigarkulter, samt t.ex. personnamnet Úlfheðinn (ʻvargskinnbärarenʼ, singular av úlfheðnar), som förekommer redan i en svensk runinskrift från 900-talet, stöder den åsikt som förespråkas här och av de allra flesta forskare (även i det nya standardverket av Vincent Samson, där alla källor diskuteras i detalj).

Följaktligen finns det inga tvingande skäl att i princip betvivla följande: Krigare med vargskinn, som den som avbildas på Torslundaplåten, som har en särskild koppling till guden Óðinn och kännetecknas av särskild vildhet, har funnits i norr sedan merovingertiden och deltog också i slaget vid Hafrsfjord omkring 870, där de som en särskilt kraftfull insatsstyrka bidrog till kung Haralds seger och därmed till att lägga grunden för det norska rikets enande.

Trykk her for å komme tilbake til frá haug ok heiðni